Året

Då har strax året gått sedan ansökningen lämnades in, och vi har varit skilda ett halvår nu. Hon har fortfarande inte berättat det för någon förutom sina närmaste väninnor, inte ens min tidigare svärmor. Hon behöver behandla det här för sig själv först som hon uttrycker det. 

Kanske bara är jag som är sjuk men för mig är det ganska viktigt att berätta om något sådant. Kan vara som så att jag inte har några problem att berätta varför om någon frågar, och hon har betydligt svårare för det. 

"Hon gick bakom ryggen på mig så jag ville inte vara gift längre" låter kanske utåt bättre än "Jag gick bakom ryggen på honom så han ville inte vara gift med mig längre"?

Fattar inte varför vi drar ut på det här så jävla länge, eftersom det känns så meningslöst och bortom all räddning. Vi går liksom bara runt och accepterar varandra eftersom vardagen blir så mycket lättare med allt i övrigt som finns i den. Men jag tror inte att vi mår bra någon av oss, jag gör det i alla fall inte.

Stressad

Känner mig så jävla stressad i allt just nu. Borde kanske inte göra det då det mesta ser ganska så klart ut, men gör det ändå trist nog.

Vill komma till klarhet i allt runtomkring och ha ett "beslut" eller något. Var och hur vi ska ta oss ifrån det som är, i stället för att bara låtsas som ingenting och tappa mer och mer energi tills vi båda är helt tomma.

Det man hör är att vi inte kan ta det nu, vi tar det efter jul, inte just nu, barnen är nog fortfarande vakna, jag måste sova nu, osv. När fan finns tid att ta tag i något som i alla fall jag ser som viktigt då?

Fan, måste få klarhet, även om jag tycker att hon visar mig det ganska bra via sitt beteende.

Vill på så många sätt verkligen inte släppa allt, samtidigt som jag ändå känner mig tvingad till det.

Har börjat sätta upp mig på div lägenheter och har även slutat vara så kräsen vad gäller urvalet på dem. Blir det så att jag skulle få någon innan vi kommit fram till något, måste jag ta mig vidare.

Vill bara veta rakt ut om vi skiter i det här nu eller om det finns någon chans att vi kan fixa det här. Hur, oavsett vad, får bli en senare fråga.

Så kluven

Känner mig så kluven i allt det här och är så psykiskt slut som man kan bli. Vet så väl att vi bara drar ut på allt i onödan och bäst vore att be (ursäkta språket) kossan att bara dra. Tror inte att jag någonsin kommer lita på henne igen, och minsta lilla småsak gör ju så att allt bubblar upp till ytan igen. Så, vad är det för mening, vad fan hoppas jag uppnå? 

Antar att jag bara saknar det som var, tiden då hon sa något och jag tog för givet att det var så. Tiden då jag inte hade någon anledning att leta fel i hennes berättelser, något som inte stämmer, eftersom jag inte hade anledning till det.

Nu däremot kan jag nog vara lite för vaksam om man vill kalla det så. Anser att jag har anledning till det trist nog.

Pratade med någon som tyckte att det var upp till mig att ev kunna lita på gumman igen. Dvs det är jag som måste ställa krav på vad jag behöver, och det är upp till damen att avgöra om hon kan tillmötesgå dem. Med andra ord, hon kan inte få mig att lita på henne om inte jag berättar vad jag behöver för möjligheten till det.

Letar fortfarande lägenhet! Vill bort härifrån samtidigt som jag alltid vill ha henne hos mig. Men så länge vi inte uttalat att vi ska försöka fortsätta framåt tillsammans, finns ju ingen anledning att diskutera hur det i så fall skulle gå till, och vad som skulle krävas. Så i stället går jag sönder lite varje dag, hoppas jag hittar något nytt, och där i så fall börja läka ihop på egen hand.

Inte gift

Då så var man inte gift längre. Känns sorgligt som fan, men fanns som sagt inte så mycket annat att göra. Inte något som jag lyckades hitta i alla fall. Även då allt varit på väg åt det här hållet länge, och jag medvetet jobbat för det, mådde jag risigt som bara den när brevet från tingsrätten väl låg på golvet.

Så var fan går vi härifrån nu då, nu när vi slutligen är här? Vet inte, har fullt upp med att bara hålla skallen ovanför vattnet just nu, och behöver lite mer tid att samla kraft innan jag kan besluta något mer. Kanske är det fegt och dumt, men det är mitt liv och då får jag göra det som känns bäst just nu.

En bekant som frågade om jag kunde tänka mig att gifta mig med gumman igen. Fick lov att svara att det kommer aldrig hända igen. Vi har provat och försökt en gång men det fungerade ju inte. Tänker för den delen inte gifta mig med någon annan heller. Det är, enligt mig, något man bara gör en enda gång i sitt liv. Det där "i nöd och lust" betyder en hel del för mig. Allt, tills man blir sviken, då betyder det ingenting längre.

Vänta

Då så får man vänta ett tag nu då. Fullföljds ansökan lämnades in och gick med posten igår. Har ingen aning om hur pass lång tid det tar och slutligen få ett beslut på skiten, men borde ju inte ta allt för många dagar. 

Känner mig så jävla arg, ledsen, och besviken så det finns inte. Så mycket av det som är mig, så mycket jag sett som självklart, och så mycket som alltid skulle finnas där, är borta om bara några få dagar. Så ja, jag vet inte vad jag ska göra riktigt utan stänger in mig i något som jag hoppas inte brister riktigt ännu.

Det roliga (trista) är att jag funderade på om det verkligen var rätt väg att gå, för det fanns ju så mycket som pekade på att det kanske inte var det. Men sedan räckte det med en incident som visade att det var bäst det som händer.

Ska försöka förklara för barnen att vi inte kommer vara gifta längre. Hur man gör det på ett bra sätt har jag ingen aning om. Men de måste ju höra det från oss och inte från någon annan. 

Känns rejält jobbigt just nu i alla fall.

Brev till dig

Sitter här och skriver ett litet brev till dig. antagligen lite löjligt då jag misstänker att du aldrig kommer läsa de här raderna. Spelar ingen större roll då jag ändå måste få det här ur mig, och då kan jag lika gärna rikta det som ett sådant.
Gissar att du är lika trött som mig på det här nu, bara det att du är för rädd för att misslyckas om du tar steget ut och avslutar det här. Tycker att nästan allt jag läser i det du gör och hur du beter dig klart och tydligt pekar i den riktningen i alla fall.
Jag har sagt att jag inte kan fortsätta med dig så länge du finns på samma arbetsplats som din så kallade flirt. Har berättat att du letar nytt jobb, eller så letar jag ny lägenhet. Med tanke på din aktivitet vad gäller hitta nytt arbete, så måste du hoppas att jag hittar ny lägenhet så snart det bara går misstänker jag.
Vet att jag nästan kan få en lägenhet på dagen om det är så, men än så länge är jag ganska så kräsen på var i så fall. Men så snart skilsmässan gått igenom kommer jag antagligen inte vara lika selektiv med var jag hamnar, utan då vill jag nog enbart bort. I alla fall om det fortsätter såhär. Ja gumman, jag kommer skilja mig, tror inget kommer ändra på det i alla fall.
Ta den biten att du inte ville åka utomlands med mig ett par dagar på semestern för att du ville att vi skulle prioritera något med barnen. Nu är semestern snart slut och jag undrar vad du har varit drivande i vad gäller vad vi har hittat på med barnen? Ser heller ingenting av det vi gjort som skulle ha förhindras av att vi två skulle varit borta ett par dagar. Så, hur ska jag kunna tolka det på annat sätt än att du helt enkelt inte ville åka iväg med mig?
När en väninna däremot kom med förslaget att ni skulle iväg på knulllkanoten en sväng var det inga problem alls att styra upp en dag som fungerade och boka. I mina ögon prioriterades då att komma iväg med väninnorna framför att komma iväg med mig. Finns mer som stör mig med den där resan vet du. Ta som det faktum att här hemma är det helt OK att gå runt med orakade ben, för det är ju så bökigt att fixa och det finns aldrig tid. Lägga sig i sängen med mig med urtvättade gamla underkläder fungerar eftersom det bara är jag som ser dem. Men när man ska iväg på kryssning med de andra kärringarna är det inget som fungerar. Då tar man sig tid med hyveln, och man masar sig iväg för att inhandla ett helt set med nya underkläder. Att vara len och se fräsch ut under borde ju vara viktigare när man kryper till sängs med sin man än det är när man borde lägga sig ensam.
Så jag vet inte, vilka signaler tycker du själv att du sänder till mig? I min värld är det i alla fall inga som visar att vi fortfarande har en chans, att vi har något vi kämpar framåt för. Jag ser det snarare som signaler att vi är ganska så färdiga med varandra.

Hur länge

Jag vet inte hur länge man kan hålla på såhär som jag gör. På ett sätt vill jag inte släppa taget så länge jag har minsta lilla ork kvar, på ett annat känns det inte rättvist till vare sig mig eller gumman.

Om man sket i det här skulle vi ha möjlighet att hitta något nytt som kanske skulle kunna fungera. Vet att det skulle bli jobbigt, men nu är det mest som om vi håller i varandra för att det finns en viss trygghet tillsammans. För att det är enklare att bara blunda och fortsätta än det vore att börja bygga upp något nytt. Samtidigt kan livet ha så mycket mer att ge för de som inte bara nöjer sig med det som är acceptabelt och fungerar ibland.

Ska inte ta livet av mig eller något sådant, men ibland önskar man fan att man vore död så att man slapp ifrån skiten.

Hur går då allt framåt? Även där går mycket i vågor tycker jag. Kollar fortfarande efter lägenhet, och jag kommer med all säkerhet lätta om det mot förmodan dyker upp någon som uppfyller mina krav. Har sagt att om hon inte hittat nytt jobb innan jag hittat lägenhet så flyttar jag. Tvivlar på att hon letar arbete, men jag kikar lya i alla fall. Kommer skicka in fullföljdsansökan så snart det går att göra. Gissar att det inte kommer vara något som för oss närmre varandra, men ändå något jag känner att jag måste göra. Vi myser, kelar, sexar, och det känns jätte bra. Det är bara att det förändrar inget av det som varit eller det som har sagts.